Det här inläget har jag skjutit framför vi en lång stund. Igår skrev jag om min sommar och då tog jag beslutet att även skriva detta inlägg. Även fast det tar hårt på mig att skriva det så känner jag att jag måste skriva ett hyllnings inlägg till Indra. 

 

Vi köpte Indra när jag var 6år gammal. Hon var en liten skrutt på den tiden! När jag var 7år gammal så kom Eskil. Nu ska ni få hör på något fint. Indra som nyss hade löpt och hade därför sina ``mamma instikter`` kvar när Eskil kom hem, så Indra tog på sig en ``mamma roll`` till honom. Hon sov ALLTID nedanför hans säng och när han blev äldre sovde hon i hans säng. Hon var ALLTID brevid honom. Om mamma hade varit ute och gått med han och Indra och om Eskil somnade så brukade mamma ställa vangnen på vår bro. Indra vägrade att lämna Eskil och tittade bara lite ``surt`` på mamma och la sig brevid vangnen. Så då fick hon ligga där brevid vangnen till Eskil vaknade. Indra brydde sig aldrig om Eskil drog henne i svansen eller klätrade på henne. Utan hon låg bara lungt kvar. Indra och Eskil har därför haft ett speciellt band till varandra och jag tror det var jobbigaste för honom att ta bort henne. Vid jul började vi fundra om hon skulle orka länge till, hon hade blivit trötare. Men så blev hon supper pig igen! När sommaren kom så blev det jobbit igen. Hon fick svårt att äta, gå och hon hade haft så mycket öroniflamation och kliat sönder ena örat (eller blod grejen som är i örat).  Hon blev även dövare och lite blind. Så blev ofta rädd om man klapade henne när hon hade sommnat. När jag köpte Truls så var hon ännu tröttare. Vi har en bäck i närheten av oss det är kanske 100-50 meter dit. Hon orkade tillslut inte gå hela vägen. Så innan vi for till Ammarnäs tog vi beslutet att ta bort henne. Jag, Eskil och Elias följde med mamma till Veträneren den 28/7. Ingen av oss behövde men alla vill. Hos vetrenären var det väligt jobbigt och tungt. Det var så konstigt att lämna henne där, det såg ut som om hon sov. 

 

Indra är en av mina favorit hundar vi har haft. Kanske för att jag minns henne bäst eller att hon var så ``mammig``. Varje gång man var ledsen, sjuk eller bara var nere så kom hon fram till en. Hon la huvudet i ens knä. Eller kunde hon hoppa upp i sängen och lägga sig brevid en. Pussa på en i anskiktet. Om man hade gjort illa sig kom hon också fram till en och pussade på en. Indra var en väldigt fin schäfer som gillade att prata eller rättare sakt älskade att prata. Hon kommer alltid att ha en plats i våra hjärtan och kommer alltid att vara gamtanten.